Vilken pärs!
Husvisningen idag var ju ingen höjdare. Inget att ha. Jag ångrar att jag gick dit och slösade 10 minuter av mitt liv. 
Det var otroligt slitet, mörkt och trist. Usch, inte alls min smak. Nästa visning på söndag, det lär nog vara mer i vår smak! 
Jag har precis fått tyst på Alexander. Som han skrek, värsta utbrottet! Jag har aldrig varit med om något liknande, vad jag än gjorde så skrek han. Han gallskrek! Tillslut tog han flaskan och började dricka. Då lugnade han ned sig. Nu sussar han gott bredvid mig i sin säng. Puh, vilken pärs! Ett tag trodde jag att han hade ont någonstans och att han var sjuk… men jaja, vi får se. Jag har då aldrig sett honom så tidigare. Det gör ont i mamma hjärtat! 
Som om inte det är nog så mår Maya dåligt. Hon bara kräks och kräks. Kräker bara en massa skum nu. Fast hon har druckit lite nu och ätit så jag hoppas hon får behålla det. Kul när hon springer omkring och kräks på våra rena golv (tack RUT!). Hon som aldrig kräks annars… hoppas hon mår bättre imorgon!
Skulle ha bloggat om vårt hem, tänkte börja med allrummet där uppe som vi målat om. Men det får vänta tills imorgon… är för trött nu för att redigera bilder.
Imorgon är det första träffen med föräldragruppen. Ska bli kul! Hoppas man hittar någon där kemin stämmer.
Nu ska jag försöka sova lite. God natt!
4 kommentarer på “Vilken pärs!”
Lämna kommentar
tisdag, 14 september 2010 @ 21:59
Jobbigt att han skrek som han gjorde.
De få gånger som L skriker så är det för att han vill byta blöja eller ha mat
Hoppas att huset på söndag är lika fint som det såg ut på bildeerna
Kram
tisdag, 14 september 2010 @ 22:10
Han kanske hade ont i magen eller blev vrålhungrig – bebisar är inte alltid helt lätta att förstå, speciellt inte när de avviker från det vanliga felsökningsschemat…;-). Hoppas det bara var något sånt enkelt och att ni får sova gott inatt! Kram!
tisdag, 14 september 2010 @ 22:13
En fis på tvären kanske…?
onsdag, 22 september 2010 @ 21:34
Skönt att han blev nöjd till slut, din Alexander. Kan tänka mig att det är galet jobbigt när man inte vet vad man ska göra för att hjälpa.