Sen vi köpte vårt drömhus har vi hela tiden funderat och tänkt hur det ska bli med jobb och förskola för barnen. Vi ska flytta, jag ska börja jobba, Johan börja på förskola och Alexander byta förskola. Allt på en och samma gång. Det blir liksom lite för mycket för vår lilla familj.

Eller i alla fall mamman som haft stor Ã¥ngest. Främst oro för Alexander. Jag tror inte han tar förändringar sÃ¥ bra. (eller sÃ¥ är det jag som störst Ã¥ngest… antagligen är det sÃ¥. ja.)
Så vi beslutade att han skulle få börja på nya förskolan redan i augusti eftersom tanken är att jag ska börja jobba tidigare än vi först beräknat.

Men efter att sagt till på förskolan att han inte kommer gå höstterminen ångrade jag mig. Jag fick värsta ångesten och tänkte att det blir nog bäst om han går på sin förskola, sitt Pytte, tills efter flyttröran har lagt sig. Strunt samma om jag måste börja jobba, strunt samma om Magnus jobbar dubbelveckor. Vi får pussla ihop det på något sätt.

För åh. Det värsta med att flytta det är att vi måste byta förskola! Vår första tanke när vi bestämde oss för att köpa 30-tals huset var att vi måste byta förskola. Hemska tanke!
Vi trivs så bra (framför allt Alexander!) med Pytte och fröknarna. Och montessori i allmänhet. Helst skulle jag vilja att pojkarna fortsatte på Montessori-skola men tyvärr finns det ingen dit vi ska flytta. Och vi vill att pojkarna ska gå i förskolan i samma by som vi bor just för att de ska få kompisar i närheten.

Hur som helst. Det ordnar sig nog. Nu kommer pojkarna börja först i januari på nya förskolan. Så slipper jag oroa mig för detta och istället koncentrera mig på flytten till nya huset. Det blir nog bäst så.

+ De fina bilderna tog min vän Pernilla pÃ¥ nationaldagen. Det är en lyx att ha en vän som är fotograf. Att fÃ¥ en vacker eftermiddag förevigad där till och med jag fastnade pÃ¥ bild. (ApropÃ¥ att inte finnas med pÃ¥ bild med sina barn.) Tusen tack! ♥

När jag var liten fick jag höra att jag hade rådjursögon. Jag förstod inte riktigt vad dem menade. Men så slog det mig plötsligt.
Alexander har fÃ¥tt ärva mina rÃ¥djursögon. Hans stora ögon är ofta fundersamma och ibland lÃ¥ngt borta i blicken. ♥

Som på bilden. Nyvaken och blicken är långt långt borta.

Jag gillar bilden väldigt mycket även om den är mörk och grynig för att det är morgon och för att den är tagen med iPhone. Jag hade aldrig kunnat ta bilden med systemkameran.
Ögonblicket hade försvunnit förbi innan jag rest mig, hämtat kameran och tagit bilden.

Finaste Alexander. VÃ¥r älskade pojke med mÃ¥nga tankar och stor fantasi. ♥

Ännu en mysig sommardag. Vi åkte på kalas hos Juni.
Jag och Jill är gamla arbetskompisar och blev gravida ungefär samtidigt med Alexander och Juni.
Vi följdes åt i graviditeten och barnen är födda med en månads mellanrum.

Tänk att vÃ¥ra bebisar fyller tre Ã¥r. SÃ¥ otroligt fort de här tre Ã¥ren har gÃ¥tt. Känns som igÃ¥r vi hade lekträffar med barnen och de bÃ¥da satt stilla pÃ¥ en filt pÃ¥ golvet. ♥

Otroligt fin eftermiddag. Tack Jill, Juni och Magnus! ♥
Alexander är så glad och nöjd. Han är fortfarande vaken trots att han inte sovit middag idag. Klockan är 21.10.
Just det. Johan är också vaken.

/Med vänlig hälsning en VÄLDIGT trött mamma.

Första juni. Poolen åkte fram för första gången i sommar och vi insåg ganska så snabbt att den är för liten för Alexander. Men vad gör det? Den fylldes ju med vatten. Och vatten är alltid kul!

Senare pÃ¥ kvällen kom goda vänner pÃ¥ middag. Det blev en underbar sommarkväll med god mat och mycket spring i trädgÃ¥rden. Alexander blev varm efter att ha spelat fotboll med Filip sÃ¥ han sprang till poolen flera gÃ¥nger och doppade hela huvudet i det iskalla vattnet. Han var pÃ¥ riktigt pajas-humör. Tillslut sÃ¥ hoppade han i med alla kläderna. Goa unge! ♥

Nu ser vi fram emot många fler sommarkvällar med grillning och goda vänner. Vad mycket härligt vi har framför oss!

Jag är en sÃ¥dan typisk person som hatar att stÃ¥ framför kameran. Varför vet jag inte. Men jag stelnar till sÃ¥ fort nÃ¥gon annan ska fotografera mig. Hur gärna jag än vill vara avslappnad…
Jag trivs bäst bakom kameran och så är det nog med de flesta fotografer.

Men sÃ¥ läste jag ett väldigt bra blogginlägg pÃ¥ Clickin’ Moms (älskar den sidan!) som fick mig att tänka efter.
Mina barn kommer att få ärva ett enormt fotoarkiv. Både digitalt och vanliga fotoalbum. Och det finns bara några enstaka foton på mig. Bara några få tillsammans med barnen.
Jag vill att barnen ska få ärva ett fotoarkiv av minnen. Minnen av barndomen, familjen, mamma och pappa, varandra, kärlek, lukter, smaker, upplevelser och resor.

Själv älskar jag att titta på gamla foton från barndomen. Och foton från mina föräldrars barndom. Vilket underbart arv det är att få veta historien om alla personer jag aldrig hann träffa eller minns väldigt lite utav.
Eller för den delen se på foton och minnas ett tillfälle som jag själv glömt men att just det minnet som legat i det undermedvetna framkallas av ett enda fotografi.

”To end, I just want to say – look through your family albums just now. How many images are there of just you or you and your children? Not enough I bet. Accept your fears and work with them but don’t let this stop you from getting in front of the camera and recording those memories. Your family will thank you for it.” – Katarina Stewart

Jag tog till mig av varje ord och ska försöka bli bättre på att vara med på foto. Om inget annat så kan jag ju alltid se det som en övning. Öva på porträttfotografering. Och jag tänker ta till mig alla värdefulla tips som Katarina Stewart skriver om här.
Jag blev så berörd att jag knäppte några foton direkt. Dagens självporträtt med iPhone.

Thank you, Katarina Stewart. I love your piece about self portraits for the self conscious!

Ser ni hjärtat pÃ¥ första bilden? ♥

Det är så otroligt vackert ute nu. Jag älskar den limegröna färgen på träden mot en blå himmel med vita moln.
Guldkorn i vardagen. Samla energi. I skogen med hela familjen en vacker försommardag.