När jag var liten fick jag höra att jag hade rådjursögon. Jag förstod inte riktigt vad dem menade. Men så slog det mig plötsligt.
Alexander har fÃ¥tt ärva mina rÃ¥djursögon. Hans stora ögon är ofta fundersamma och ibland lÃ¥ngt borta i blicken. ♥

Som på bilden. Nyvaken och blicken är långt långt borta.

Jag gillar bilden väldigt mycket även om den är mörk och grynig för att det är morgon och för att den är tagen med iPhone. Jag hade aldrig kunnat ta bilden med systemkameran.
Ögonblicket hade försvunnit förbi innan jag rest mig, hämtat kameran och tagit bilden.

Finaste Alexander. VÃ¥r älskade pojke med mÃ¥nga tankar och stor fantasi. ♥

Ännu en mysig sommardag. Vi åkte på kalas hos Juni.
Jag och Jill är gamla arbetskompisar och blev gravida ungefär samtidigt med Alexander och Juni.
Vi följdes åt i graviditeten och barnen är födda med en månads mellanrum.

Tänk att vÃ¥ra bebisar fyller tre Ã¥r. SÃ¥ otroligt fort de här tre Ã¥ren har gÃ¥tt. Känns som igÃ¥r vi hade lekträffar med barnen och de bÃ¥da satt stilla pÃ¥ en filt pÃ¥ golvet. ♥

Otroligt fin eftermiddag. Tack Jill, Juni och Magnus! ♥
Alexander är så glad och nöjd. Han är fortfarande vaken trots att han inte sovit middag idag. Klockan är 21.10.
Just det. Johan är också vaken.

/Med vänlig hälsning en VÄLDIGT trött mamma.

Jag är en sÃ¥dan typisk person som hatar att stÃ¥ framför kameran. Varför vet jag inte. Men jag stelnar till sÃ¥ fort nÃ¥gon annan ska fotografera mig. Hur gärna jag än vill vara avslappnad…
Jag trivs bäst bakom kameran och så är det nog med de flesta fotografer.

Men sÃ¥ läste jag ett väldigt bra blogginlägg pÃ¥ Clickin’ Moms (älskar den sidan!) som fick mig att tänka efter.
Mina barn kommer att få ärva ett enormt fotoarkiv. Både digitalt och vanliga fotoalbum. Och det finns bara några enstaka foton på mig. Bara några få tillsammans med barnen.
Jag vill att barnen ska få ärva ett fotoarkiv av minnen. Minnen av barndomen, familjen, mamma och pappa, varandra, kärlek, lukter, smaker, upplevelser och resor.

Själv älskar jag att titta på gamla foton från barndomen. Och foton från mina föräldrars barndom. Vilket underbart arv det är att få veta historien om alla personer jag aldrig hann träffa eller minns väldigt lite utav.
Eller för den delen se på foton och minnas ett tillfälle som jag själv glömt men att just det minnet som legat i det undermedvetna framkallas av ett enda fotografi.

”To end, I just want to say – look through your family albums just now. How many images are there of just you or you and your children? Not enough I bet. Accept your fears and work with them but don’t let this stop you from getting in front of the camera and recording those memories. Your family will thank you for it.” – Katarina Stewart

Jag tog till mig av varje ord och ska försöka bli bättre på att vara med på foto. Om inget annat så kan jag ju alltid se det som en övning. Öva på porträttfotografering. Och jag tänker ta till mig alla värdefulla tips som Katarina Stewart skriver om här.
Jag blev så berörd att jag knäppte några foton direkt. Dagens självporträtt med iPhone.

Thank you, Katarina Stewart. I love your piece about self portraits for the self conscious!

IgÃ¥r var min födelsedag. Jag älskar att fylla Ã¥r! Inte för att jag blir ett Ã¥r äldre… eller jo. Kanske. Ett Ã¥r äldre betyder ett Ã¥r visare. Hm.. ja. Eller nÃ¥got i den stilen. Tack för alla gratulationer pÃ¥ instagram, sms, Facebook och mail.

Jag hade i alla fall en underbar födelsedag. Magnus som egentligen skulle ha jobbat tills imorgon fick sluta några dagar tidigare p.g.a att den andra besättningen som avlöser skulle vara med på någon stor övning. (när hände det senast? Aldrig!)
SÃ¥ jag fick fira med alla mina grabbar. ♥ Mina föräldrar kom pÃ¥ fika, med sig hade de barnens kusin (min gudson) till allas glädje. Pojkarna hade sÃ¥ kul tillsammans.

När jag vaknade pÃ¥ morgonen fick jag höra nÃ¥gra fina ord. Alexander sa ”älskar dig mamma”. NÃ¥got han aldrig sagt till mig förut. Han har bara sagt ”älskling” men aldrig de där tre magiska orden. Jag blev sÃ¥ rörd. Det gjorde min dag. Bästa presenten jag kunde fÃ¥. ♥

En annan sak som gjorde mig rörd var att min kära kusin Anna fick en dotter. På min födelsedag. Hur häftigt är inte det? Saken är den att Anna gått igenom så mycket tragiskt i sitt unga liv de senaste åren så hon förtjänar all lycka. Nu är lilla miraklet här så nu kan det bara bli bättre. Finaste Anna. Hon kommer bli en underbar mamma till sin söta flicka!

Den fina söndagen slutade med migrän som fortfarande är kvar. Blir till att fortsätta vila…
Hoppas ni haft en lika fin helg som jag haft!

+ Några favoritbilder från veckan som gick. (förutom bilden längst upp till höger, den hittade jag i arkivet. Från november 2012. Alexander ser fortfarande ut som en bebis i ansiktet på bilden tycker jag. Idag ser han så vuxen ut. Favoritbild på två av mina älsklingar!

Den här sötnosen alltså. Jag skulle kunna äta upp honom. Så go är han.

Om dagarna jagar jag honom – och han är snabb. Han klättrar överallt, river ner saker, drar i gardiner, äter tidningar och böcker, äter skor och älskar att krypa rundor här hemma med en boll i munnen.
Jag börjar misstänka att han var hund i sitt förra liv. ♥

Värsta träningspasset. Helt slut efter en dag med den här killen. Fullt ös medvetslös.
Och jag älskar varje sekund. Vad vore världen utan vår underbara lillebror. Så självklar. Så älskad.

Tack för alla fina hälsningar och tillrop om vårt nya hus. Så glad jag blir och faktiskt är det lite övervälmande. Tror bestämt det var kommentar-rekord på bloggen igår. Stort Tack!

Ibland är det skönt att ta en paus. Bara gå ut i skogen med barnen. Titta på kottar, insekter och upp på de vackra trädkronorna som prasslar i vinden.

Igår var en sådan eftermiddag. Av två timmar så var åtminstone 20 minuter fridfullt. För hur mysigt och fint man än tror det ska bli så blir det ibland fullständig kaos. Så var det igår.

Alexander fick ett utbrott när jag ville att han skulle sitta med lillebror bland vitsipporna. Sen var det full cirkus. Johan blev ledsen för han var trött men ville inte sova. Alexander gnällig för han var hungrig men ville inte äta mellanmålet jag tagit med. Jag tänkte i en stund att vi skulle fika och ha det mysigt ute vid lekplatsen. Som vanligt. Tanken är god men det går inte alltid som man tänkt sig. (fast det ser man inte på bilderna. Bilderna berättar något helt annat.)

Man ska vara så förbaskat lycklig hela tiden. Överallt ser man bilder på lyckliga familjer, ungar och husdjur. På Facebook, instagram och bloggar.
”Feel-good-bloggar”/inspirationsbloggar har jag svÃ¥rt för. När allt är för perfekt. SÃ¥ förbaskat perfekt. Jag fÃ¥r Ã¥ngest och undrar om den där bloggerskan aldrig har trotsiga och trötta barn eller ett stökigt hem.

Visst. Vissa väljer att bara visa det positiva. Fine. Jag köper det inte, dÃ¥ surfar jag vidare. Har slutat läsa sÃ¥dana bloggar för jag fÃ¥r bara ont i magen över att allt ska vara sÃ¥ perfekt. Och jag känner mig stressad för jag inte hinner blogga en gÃ¥ng om dagen om hur himla perfekt livet är. Tacka vet jag ”real-life” bloggar. Att man kan läsa om nÃ¥gon som gÃ¥r igenom nÃ¥got som man själv känner igen… eller kanske inte visste nÃ¥got om.

Jaja. Allt är inte en dans på rosor och igår var en riktigt jobbig eftermiddag.

Morgonen idag var ju ocksÃ¥ lite sÃ¥där. Jag fick stressa (har svÃ¥rt med rutiner när jag är själv med barnen pÃ¥ morgonen – det är ju inte sÃ¥ ofta jag är själv pÃ¥ morgonen) och grädden pÃ¥ moset är att Alexander nu börjat bli ledsen när jag lämnar honom pÃ¥ förskolan. Antagligen bara nÃ¥got han gÃ¥r igenom just nu. Det är likadant när han ska vara hos mormor och morfar till exempel.

Så. Nu ska jag pusta ut. Johan sover för tillfället. Se på dokumentären L som i lycka på SVT Play. Har hört att den ska vara bra.