Sen vi köpte vårt drömhus har vi hela tiden funderat och tänkt hur det ska bli med jobb och förskola för barnen. Vi ska flytta, jag ska börja jobba, Johan börja på förskola och Alexander byta förskola. Allt på en och samma gång. Det blir liksom lite för mycket för vår lilla familj.

Eller i alla fall mamman som haft stor Ã¥ngest. Främst oro för Alexander. Jag tror inte han tar förändringar sÃ¥ bra. (eller sÃ¥ är det jag som störst Ã¥ngest… antagligen är det sÃ¥. ja.)
Så vi beslutade att han skulle få börja på nya förskolan redan i augusti eftersom tanken är att jag ska börja jobba tidigare än vi först beräknat.

Men efter att sagt till på förskolan att han inte kommer gå höstterminen ångrade jag mig. Jag fick värsta ångesten och tänkte att det blir nog bäst om han går på sin förskola, sitt Pytte, tills efter flyttröran har lagt sig. Strunt samma om jag måste börja jobba, strunt samma om Magnus jobbar dubbelveckor. Vi får pussla ihop det på något sätt.

För åh. Det värsta med att flytta det är att vi måste byta förskola! Vår första tanke när vi bestämde oss för att köpa 30-tals huset var att vi måste byta förskola. Hemska tanke!
Vi trivs så bra (framför allt Alexander!) med Pytte och fröknarna. Och montessori i allmänhet. Helst skulle jag vilja att pojkarna fortsatte på Montessori-skola men tyvärr finns det ingen dit vi ska flytta. Och vi vill att pojkarna ska gå i förskolan i samma by som vi bor just för att de ska få kompisar i närheten.

Hur som helst. Det ordnar sig nog. Nu kommer pojkarna börja först i januari på nya förskolan. Så slipper jag oroa mig för detta och istället koncentrera mig på flytten till nya huset. Det blir nog bäst så.

+ De fina bilderna tog min vän Pernilla pÃ¥ nationaldagen. Det är en lyx att ha en vän som är fotograf. Att fÃ¥ en vacker eftermiddag förevigad där till och med jag fastnade pÃ¥ bild. (ApropÃ¥ att inte finnas med pÃ¥ bild med sina barn.) Tusen tack! ♥

Jag är en sÃ¥dan typisk person som hatar att stÃ¥ framför kameran. Varför vet jag inte. Men jag stelnar till sÃ¥ fort nÃ¥gon annan ska fotografera mig. Hur gärna jag än vill vara avslappnad…
Jag trivs bäst bakom kameran och så är det nog med de flesta fotografer.

Men sÃ¥ läste jag ett väldigt bra blogginlägg pÃ¥ Clickin’ Moms (älskar den sidan!) som fick mig att tänka efter.
Mina barn kommer att få ärva ett enormt fotoarkiv. Både digitalt och vanliga fotoalbum. Och det finns bara några enstaka foton på mig. Bara några få tillsammans med barnen.
Jag vill att barnen ska få ärva ett fotoarkiv av minnen. Minnen av barndomen, familjen, mamma och pappa, varandra, kärlek, lukter, smaker, upplevelser och resor.

Själv älskar jag att titta på gamla foton från barndomen. Och foton från mina föräldrars barndom. Vilket underbart arv det är att få veta historien om alla personer jag aldrig hann träffa eller minns väldigt lite utav.
Eller för den delen se på foton och minnas ett tillfälle som jag själv glömt men att just det minnet som legat i det undermedvetna framkallas av ett enda fotografi.

”To end, I just want to say – look through your family albums just now. How many images are there of just you or you and your children? Not enough I bet. Accept your fears and work with them but don’t let this stop you from getting in front of the camera and recording those memories. Your family will thank you for it.” – Katarina Stewart

Jag tog till mig av varje ord och ska försöka bli bättre på att vara med på foto. Om inget annat så kan jag ju alltid se det som en övning. Öva på porträttfotografering. Och jag tänker ta till mig alla värdefulla tips som Katarina Stewart skriver om här.
Jag blev så berörd att jag knäppte några foton direkt. Dagens självporträtt med iPhone.

Thank you, Katarina Stewart. I love your piece about self portraits for the self conscious!

Min gamla leksaksspis (gÃ¥r knappast att missa att den är min, jag har liksom skrivit mitt namn överallt. Jag gillade att skriva mitt namn när jag var liten…) hämtade vi hem i förra veckan. Alexander har älskat att leka med den hos mormor sÃ¥ dÃ¥ tänkte jag att det kunde vara skoj att ta hem den. Ja. Tydligen inte lika skoj längre när den stÃ¥r här hemma. – Mormors spis, säger Alexander och bara gÃ¥r förbi den. Flera gÃ¥nger varje dag. SÃ¥ nu Ã¥ker den tillbaka till mormor.
(Johan däremot tycker den är väldigt intressant. Ännu en sak man kan ställa sig mot. Och ta en promenad med. Spisen har nämligen hjul.)

När jag hämtade hem spisen hittade jag ytterligare lite gamla barnböcker som jag hade när jag var liten. Några av dem får stå på tavellisten i Johans rum ovanför hans spjälsäng.

Paprikan som Alexander sådde på förskolan har växt och jag är ganska stolt att jag lyckats hålla den vid liv. Dags att plantera om den i en större kruka tror jag.

Kameran jag fick i födelsedagspresent av min käre make är här! ♥ Oj, vad jag har saknat att fotografera med systemkamera – faktiskt sÃ¥ mycket att jag gick fullständigt bananas och tog massor av snapshots här hemma.
PÃ¥ allt möjligt. Allt för att testa kameran. Tills jag kom pÃ¥ att jag fotat i RAW (som jag alltid gör) och att mitt gamla Adobe CameraRaw inte stödjer de nya RAW-filerna. Visste att det var nÃ¥got jag inte tänkt pÃ¥… Damn it!

Så jag gick bananas en gång till här hemma men fotograferade i jpeg istället. Oj, vilken skillnad. Jag hade glömt totalt hur underbart det är att redigera i RAW jämfört med i .jpeg. Herregud! Minns inte när jag fotade i jpeg senast med systemkameran. (jo, med iPhonen så klart men där redigerar jag ju inte bilderna i Photoshop på samma sätt.)

Nu till en annan kul sak. VI HAR SÅLT HUSET!!! Så himla skönt. En visning och nu är det klart. Vi pustar ut och kan koncentrera oss på nya huset!

Idag var en bra dag med andra ord – väldigt bra! Fast otroligt grÃ¥ och mörk. Det har regnat konstant! Kanske inte den bästa dagen att fota inomhus bilder…

Men vad gör det när man har en ny kamera och tvÃ¥ fina pojkar att fotografera? ♥

Den här sötnosen alltså. Jag skulle kunna äta upp honom. Så go är han.

Om dagarna jagar jag honom – och han är snabb. Han klättrar överallt, river ner saker, drar i gardiner, äter tidningar och böcker, äter skor och älskar att krypa rundor här hemma med en boll i munnen.
Jag börjar misstänka att han var hund i sitt förra liv. ♥

Värsta träningspasset. Helt slut efter en dag med den här killen. Fullt ös medvetslös.
Och jag älskar varje sekund. Vad vore världen utan vår underbara lillebror. Så självklar. Så älskad.

Tack för alla fina hälsningar och tillrop om vårt nya hus. Så glad jag blir och faktiskt är det lite övervälmande. Tror bestämt det var kommentar-rekord på bloggen igår. Stort Tack!

Ibland är det skönt att ta en paus. Bara gå ut i skogen med barnen. Titta på kottar, insekter och upp på de vackra trädkronorna som prasslar i vinden.

Igår var en sådan eftermiddag. Av två timmar så var åtminstone 20 minuter fridfullt. För hur mysigt och fint man än tror det ska bli så blir det ibland fullständig kaos. Så var det igår.

Alexander fick ett utbrott när jag ville att han skulle sitta med lillebror bland vitsipporna. Sen var det full cirkus. Johan blev ledsen för han var trött men ville inte sova. Alexander gnällig för han var hungrig men ville inte äta mellanmålet jag tagit med. Jag tänkte i en stund att vi skulle fika och ha det mysigt ute vid lekplatsen. Som vanligt. Tanken är god men det går inte alltid som man tänkt sig. (fast det ser man inte på bilderna. Bilderna berättar något helt annat.)

Man ska vara så förbaskat lycklig hela tiden. Överallt ser man bilder på lyckliga familjer, ungar och husdjur. På Facebook, instagram och bloggar.
”Feel-good-bloggar”/inspirationsbloggar har jag svÃ¥rt för. När allt är för perfekt. SÃ¥ förbaskat perfekt. Jag fÃ¥r Ã¥ngest och undrar om den där bloggerskan aldrig har trotsiga och trötta barn eller ett stökigt hem.

Visst. Vissa väljer att bara visa det positiva. Fine. Jag köper det inte, dÃ¥ surfar jag vidare. Har slutat läsa sÃ¥dana bloggar för jag fÃ¥r bara ont i magen över att allt ska vara sÃ¥ perfekt. Och jag känner mig stressad för jag inte hinner blogga en gÃ¥ng om dagen om hur himla perfekt livet är. Tacka vet jag ”real-life” bloggar. Att man kan läsa om nÃ¥gon som gÃ¥r igenom nÃ¥got som man själv känner igen… eller kanske inte visste nÃ¥got om.

Jaja. Allt är inte en dans på rosor och igår var en riktigt jobbig eftermiddag.

Morgonen idag var ju ocksÃ¥ lite sÃ¥där. Jag fick stressa (har svÃ¥rt med rutiner när jag är själv med barnen pÃ¥ morgonen – det är ju inte sÃ¥ ofta jag är själv pÃ¥ morgonen) och grädden pÃ¥ moset är att Alexander nu börjat bli ledsen när jag lämnar honom pÃ¥ förskolan. Antagligen bara nÃ¥got han gÃ¥r igenom just nu. Det är likadant när han ska vara hos mormor och morfar till exempel.

Så. Nu ska jag pusta ut. Johan sover för tillfället. Se på dokumentären L som i lycka på SVT Play. Har hört att den ska vara bra.