Ännu en mysig sommardag. Vi åkte på kalas hos Juni.
Jag och Jill är gamla arbetskompisar och blev gravida ungefär samtidigt med Alexander och Juni.
Vi följdes åt i graviditeten och barnen är födda med en månads mellanrum.

Tänk att våra bebisar fyller tre år. Så otroligt fort de här tre åren har gått. Känns som igår vi hade lekträffar med barnen och de båda satt stilla på en filt på golvet. ♥

Otroligt fin eftermiddag. Tack Jill, Juni och Magnus! ♥
Alexander är så glad och nöjd. Han är fortfarande vaken trots att han inte sovit middag idag. Klockan är 21.10.
Just det. Johan är också vaken.

/Med vänlig hälsning en VÄLDIGT trött mamma.

Första juni. Poolen åkte fram för första gången i sommar och vi insåg ganska så snabbt att den är för liten för Alexander. Men vad gör det? Den fylldes ju med vatten. Och vatten är alltid kul!

Senare på kvällen kom goda vänner på middag. Det blev en underbar sommarkväll med god mat och mycket spring i trädgården. Alexander blev varm efter att ha spelat fotboll med Filip så han sprang till poolen flera gånger och doppade hela huvudet i det iskalla vattnet. Han var på riktigt pajas-humör. Tillslut så hoppade han i med alla kläderna. Goa unge! ♥

Nu ser vi fram emot många fler sommarkvällar med grillning och goda vänner. Vad mycket härligt vi har framför oss!

Tidiga lite kyliga morgnar med dagg i gräset och ljuvlig syrén-doft. Jag minns om barndoms sommararna, de där dagarna innan skolavslutningen. Innan sommarlovet.
Förväntsfullt har vi en hel sommar framför oss. Allt det där underbara. Semester, grillning, varma dagar och ljumma kvällar.

Igår var en sådan dag. Första juni och sommaren kom. Med barfota små fötter som sprang på gräset till sent på kvällen. En snart treåring som tog ett dopp i poolen för att svalka av sig. Med kläderna på.
Underbar kväll med vänner, skratt och god mat. Något av det bästa som finns.

Och doften av sommar. Ljuvlig.

♥

+ Bilderna är mitt bidrag till söndagsbilden på Fabriken, titta här för inspirerande bidrag.

Jag är en sådan typisk person som hatar att stå framför kameran. Varför vet jag inte. Men jag stelnar till så fort någon annan ska fotografera mig. Hur gärna jag än vill vara avslappnad…
Jag trivs bäst bakom kameran och så är det nog med de flesta fotografer.

Men så läste jag ett väldigt bra blogginlägg på Clickin’ Moms (älskar den sidan!) som fick mig att tänka efter.
Mina barn kommer att få ärva ett enormt fotoarkiv. Både digitalt och vanliga fotoalbum. Och det finns bara några enstaka foton på mig. Bara några få tillsammans med barnen.
Jag vill att barnen ska få ärva ett fotoarkiv av minnen. Minnen av barndomen, familjen, mamma och pappa, varandra, kärlek, lukter, smaker, upplevelser och resor.

Själv älskar jag att titta på gamla foton från barndomen. Och foton från mina föräldrars barndom. Vilket underbart arv det är att få veta historien om alla personer jag aldrig hann träffa eller minns väldigt lite utav.
Eller för den delen se på foton och minnas ett tillfälle som jag själv glömt men att just det minnet som legat i det undermedvetna framkallas av ett enda fotografi.

”To end, I just want to say – look through your family albums just now. How many images are there of just you or you and your children? Not enough I bet. Accept your fears and work with them but don’t let this stop you from getting in front of the camera and recording those memories. Your family will thank you for it.” – Katarina Stewart

Jag tog till mig av varje ord och ska försöka bli bättre på att vara med på foto. Om inget annat så kan jag ju alltid se det som en övning. Öva på porträttfotografering. Och jag tänker ta till mig alla värdefulla tips som Katarina Stewart skriver om här.
Jag blev så berörd att jag knäppte några foton direkt. Dagens självporträtt med iPhone.

Thank you, Katarina Stewart. I love your piece about self portraits for the self conscious!

Ser ni hjärtat på första bilden? ♥

Det är så otroligt vackert ute nu. Jag älskar den limegröna färgen på träden mot en blå himmel med vita moln.
Guldkorn i vardagen. Samla energi. I skogen med hela familjen en vacker försommardag.

Min gamla leksaksspis (går knappast att missa att den är min, jag har liksom skrivit mitt namn överallt. Jag gillade att skriva mitt namn när jag var liten…) hämtade vi hem i förra veckan. Alexander har älskat att leka med den hos mormor så då tänkte jag att det kunde vara skoj att ta hem den. Ja. Tydligen inte lika skoj längre när den står här hemma. – Mormors spis, säger Alexander och bara går förbi den. Flera gånger varje dag. Så nu åker den tillbaka till mormor.
(Johan däremot tycker den är väldigt intressant. Ännu en sak man kan ställa sig mot. Och ta en promenad med. Spisen har nämligen hjul.)

När jag hämtade hem spisen hittade jag ytterligare lite gamla barnböcker som jag hade när jag var liten. Några av dem får stå på tavellisten i Johans rum ovanför hans spjälsäng.

Paprikan som Alexander sådde på förskolan har växt och jag är ganska stolt att jag lyckats hålla den vid liv. Dags att plantera om den i en större kruka tror jag.